be you-tiful

Den första jag kommer ihåg att jag blev kär i, sådär kär som när man var liten, var Jan Hasso som gick i min klass när vi gick i lekis. Jag kommer ihåg att jag berättade om honom för mamma hela vägen hem när hon hämtade mej i mormors gamla vita bil. Jag berättade att jag tyckte han var så söt och att det var något speciellt med honom och att när jag blundar är det honom jag ser. Mamma log och när vi parkerade på gården sa hon att hon tror att jag har blivit kär. Kär? frågade jag. Vad var kär för något? Och mamma förklarade att det är när man tycker om någon väldigt mycket och jag vart helt generad och arg och sa att jag inte alls var kär i honom, men det var jag. Jag tyckte om honom länge och min kusin Magnus plågar mej med det än idag.

Den första "riktiga" kärleken, eller när jag kände att det var seriösare då än annars var nog Leo helt ärligt. Det var glädje och tårar, funderingar och minnen, kramar, stunder, dagar, sommar, vinter, skidor, ord, blickar, skämt, skratt, och massa mer. Allt sådant betydde så mycket för mej då, alla stunder vi hade tillsammans var som inga andra. Sen vet jag inte hur det blev men jag visste att det inte skulle funka så jag bestämde mej för att jag inte skulle bry mej om min kärlek till honom. Det var nog att jag hade en känsla av att Erika gillade honom som gjorde att jag drog mej tillbaka. Men det spelar ingen roll längre för jag har inga känslor för honom längre och han och Ida är söta tillsammans! :)

Men det känns som jag har gillat folk mer än jag gillade honom, däremot minns jag inte mina känslor på samma sätt så jag vet inte.