be you-tiful

Jag låg och bara lyssnade i natt medan tårarna rann, jag försökte höra dej, jag ville ha någon sorts bekräftelse om att du fortfarande finns här med oss, inte bara från vår synvinkel utan från din också.. Jag tyckte mej höra nycklar som skramla, skåp som stängdes och fotsteg utan att någon var där, och även om jag tror att jag inbillat mej så har jag aldrig känt mej så nära dej som då..

Jag minns dagen efter dom sa att du var borta, jag vaknade och drog en suck av lättnad, jag var säker på att allt var en dröm. Jag sprang in till vardagsrummet där du alltid brukade somna framför TVn, jag skulle in och bara krama om dej, känna lättnaden i dina armar, du skulle säga att allt bara var en dröm och att du aldrig skulle få för dej att försvinna från oss sådär. Men när jag kom in i rummet vvar du inte där. Ditt täcke var där, din kudde var där, allt var där utom du. Jag gick till fönstret som jag knappt nådde upp til, och lilla sex åriga jag som knappt förstod mej på nånting då ställde mej och bad för allt vad det var värt och för allt jag trodde på att jag bara drömt allt och att du snart skulle komma hem från jobbet, du fick inte vara borta.

Du kom aldrig hem från jobbet, jag satt och väntade på dej bland alla gråtande människor. Jag visste att det inte var en dröm men jag vägrade att tro på det. Du sa att du bara skulle ta bilen en sväng, du sa att du skulle vara tillbaka snart. Det har gått tio år och jag väntar fortfarande på att bara vakna upp ur den här drömmen och ligga där vid din sida, precis som förut.

Men det som gör ondast är att jag knappt ens minns dej. Jag känner igen dej på bilder och jag har hört hur mycket som helst om dej men i mina egna minnen minns jag bara att du var där och vad du gjorde, men jag ser dej inte. Du är en av dom som betyder mest för dej och jag minns dej inte. Jag fick bara dela en liten del av mitt liv med dej och mer än hälften av den tiden minns jag inte ens. Jag vill bara känna din närhet och dela så mycket mer med dej. Men jag tror inte att du ljög för mej, du visste alltid vad du pratade om, och du sa alltid som det var, vi kommer ses igen, du sa det och det låter helt fucked up töntigt men jag tror verkligen inte du ljög för mej, vi kommer ses, det är bara en fråga om tålamod och tid. 

Du fattas här men vi klandrar dej inte, vi saknar dej bara, du var en stor del av oss och chocken har inte riktigt lagt sej än, den har lindrats precis som saknaden men det finns fortfarande här. Det sitter i väggarna och dagar som den här blir det extra starkt. Och jag avslutar med att säga att vi älskar dej, men det vet du ju redan. ♥







It's not how you fall, it's how you get back up
Blood of a king, heart of a lion